Tur va.

A. 

 

Många av er kanske undrar hur det går för mä med saker och ting egentligen. Ibland undrar jag själv också. 

Jag undrar ibland vad jag har för mål ens. Svårt att veta hur det går om man inte har något mål. Mitt mål har ju under en väldigt lång period varit desamma som mitt ätstörningsteam, att öka i vikt, att bli frisk. Vilket inte alls är samma sak, men hör ändå ihop. 

 

Just nu är jag normalviktig, och skullel anse mig så pass frisk att jag skulle kunna jämföras med en annan frisk människa. Kan dock inte förväntas klara av samma krav som en frisk människa, but still. Jag har försökt sammanfatta mina mål, och har kommit fram till att jag vill vara stark och glad. Men egentligen, mest av allt, vill jag bara finna en ro i mig själv, kunna bara vara till freds utan att bli störd av mina egna tankar. Lite det som är det jobbiga med en ätstörning, att bli störd av sig själv när man försöker jobba med sig själv. Sjukdomen är så komplex, eftersom den berättar för människan i frågan att hen ska hålla tyst om det hele. Jag hatar alla typer av ätstörningar av hela mitt hjärta, och varje människa jag ser som jag misstänker har en ätstörning rycker det till i hjärtat av förtvivlan. Man är så svag, och svagare blir man. Jag trodde jag var stark som fan under min tid som sjukast. "Kolla nu vad jag åstadkommer" tänkte jag, och gick ned 16 kg. Vad jag åstadkommer..? Inte ett jävla piss. Vad ätstörningen åstadkommer? Sömnlösa nätter, dåliga betyg, förstörda organ och en ändlös förvirring. 

 

Jag vill alltså vara stark, glad, och finna ett inre lugn. Då tänker ni "amen styrketräna, le lite och gå på yoga så är saken biff. " Well, det är typ det jag gör. Working on it, in it, osv. Att le är fruktansvärt ansträngande och inte det minsta naturligt vissa dagar. Men ibland kommer det, och då gör det det. Man är ju ledsen tills man inte är det längre, likaså då man är glad, tills man inte är det längre. 

 

Genom att trottsa sjukdomens ord, att gå mot känslor som jag vet kommit med ätstörningen, stör jag utvecklingen av ätstörningen. Nu, för första gången i mitt liv är det dags att trottsa. Det här kan ju bli kul.