Jag var på Jolla igår, en fin chokladbutik i Norrköping. De håller föreläsningar och uppfattas av mig väldigt kunniga och professionella. Jag kommer in, ställer enkla frågor om socker. En av de arbetande där undvek att svara på frågan vilket typ av socker de använder i chokladen, innan han precis uttryckt ett misstycke mot det vita och raffinerade sockret. Förmodligen visste han inte. Ok, jag ger honom en chans till, tänkte jag. "Hur ser ni då på stevia, som är helt naturligt från växtriket sedan årtusenden tillbaka?". Han kollar på mig frågande och början babbla om hans misstycke till syntetiska sötningsmedel. Jag läser min innehållsförteckning, fattar ingenting av vad som står (dåligt tecken!!!), beslutar mig för en 100% choklad där innehållsförteckningen författar två ingredienser, samt varnar för spår av mandlar (som jag ändå älskar). Jag betalar, går därifrån något besviken trotts min utomjordiskt goda choklad jag fått med mig. Halva grejen för mig när jag går in i en specialnichad butik på det sättet är att ha en öppen dialog med butiksbiträdet. Tömma hen på all kunskap och fakta, bara för att jag älskar att lyssna, veta och kunna. Prata runt, kring, över, under, hur och varför om produkten skulle kunna få mig att vända plånboken utochin som en följd av väl valda ord från säljaren. Du butiksbiträdet, big mistake. Big. HUGE. Känner mig som Julia Roberts från Pretty Woman just nu. Kalla mig för chokladhoran. 

Det känns lite som att jag är mitt i en mellanfas. Jag förstod precis, faktiskt i skrivandets stund att allt som kommer att hända är bara det som jag får att hända. Inget jobb kommer skicka ett höstbrev och berätta att "vi ses i aulan den 20e augusti, det riktiga schemat börjar den 24e". Jag räknar inte längre med nåra mjukstarter i aulor eller omotiverande föreläsningar. Allt som jag väljer kommer jag göra med helt egen eftertanke, utan lagar eller speciella ordningar. Jag gör som jag vill så länge lagen räcker (kanske lite än så, till och med). Tiden ger mig utrymme att börja må ännu bättre. Det går inte snabbt, men det går deffinitivt. Det är kul och ibland får jag ett rus, jag skrattar och ler mycket oftare. Jag älskar det, och jag kan beundra mig själv för den resan jag är på, vart jag kommit. Jag klappar mig själv på axeln alldeles lagom hårt, utan att göra mig illa.