Jag drar och rycker i lite olika trådar, petar på olika punkter, justerar, och flyttar. Allt detta gör jag medan jag kisar i en grumlig dimma. Det flimrar för ögonen mest hela tiden, och jag förlitar hela mitt liv åt vad jag minns från innan jag blev sjuk. Då var jag 13 år, nu är jag 18. Jag borde inte leva som en 13-åring, men det är min enda utgångspunkt. Jag har i regel inga problem att ta ansvar och organisera mitt liv, men i bland får jag en bitch-slap av verkligheten och inser att jag måste grejja med vissa saker själv. Bitchslapen gör inte så ont, men det svider en del när jag inser att min mognad är bristfällig i vissa sammanhang. Men tydligen var jag ju ändå tillräckligt mogen för att inser att jag var lite för omogen. Bitchslapen får mig att vakna till ur grejer ibland och det är ju förstårs bra. 

 

Nu, lagom till studenten, tar jag ett friskhetskliv som givit mig goda förutsättningar till skolan. Jag har inga problem att yttra den nyvunna orken i prestation, men det är för sent för att visa att jag har kapacitet till klockrena MVG rakt genom gymnasiet. Det är störigt att få ett snittbetyg på 17 bara för man inte är kapabel till att ro om sig själv. Något så jävla basalt som att sova och äta är de största bekymrena i mitt liv. Det är en ständig kamp mellan mina olika viljor och ideal. Nu för tiden är det relativt lätt att se när ätstörningen resonerar, eller den riktiga Antonia. Tyvärr ger inte den insikten mer kraft eller ork till att kämpa mot den, utan bringar bara mer ångest iom vetskapen om att göra fel. Det är det som är lite vidrigt med friskhetsresan tillbaka från en ätstörning. Man gör ALLTID fel, oavsett. Ätstörningen tycker att du ska äta lite, samtidigt som du så jobbar så jävla hårt för att få i dig rätt mängd mat. Äter du rätt mängd mat hatar ätstörningen dig och berättar hur oduglig och äcklig du är. Oavsett vilken del av dig som talar för stunden är det ett evigt velande och övervägande. Aldrig någonsin bara vara. Först när jag accepterade att jag var insjuknad i en ätstörning trodde jag att den grundliggande tanken till sjukdomen var en längtan efter smalhet. Det stämmer. Den har alltid varit ihållande och genomsyrande så länge jag kan minnas. Men jag har nu insett med hjälp av andra vårdkontakter att det är fruktansvärt många andra knutar i mitt liv som skapar obehag, och ett enormt kontrollbehov skapas. 

 

Dagligen äcklas jag av röster inom mig som styr och ställer. Jag har aldrig varit osäker på vad jag egentligen tycker, även om min moral varit väldigt motsägelsefull till min livsetik. Jag värderar mina åsikter och värderingar högt. Jag vägrar släppa taget om mig själv igen. Den där jävla knarkviljan att tillfredsställa andras åsikter och värderingar orsakade allt. Den lade en knögglig men deffinitiv grund.