Hej och hå
Hej. Pluggat massor. Har blivit asiat, geisha rättare sagt. Lever nu mera ett sjukt fancy liv bland vitt ris och sidentyg. (FUCK YOU LCHF, I AM A GEISHAAA)
Ellerrrrrr
jag var visst bara en trött svensk med bronzpuder och slarvig knut.
Med andra ord: Trevlig helg. Ska äta bläckfisk nu!
P.S Det är helt blomstrande fantastiskt att jag fortfarande har så pass många läsare trotts att jag snittar typ 1 inlägg i veckan. Många svettiga kramar till er, och speciellt dig Sofia.
Här kommer det. Inget knussel.
Jag kommer ur en ätstörning, kastad direkt in på verkliga livet igen. Igen. Smaka på det. Igen, det måste ju betyda att jag någon gång sett på livet ur en helt annan synvinkel, och att jag under en tid inte varit en del av verkligheten. Det stämmer. Att ha en ätstörning av den typen jag hade innebär att totalt tappa verklighetsuppfattning.
Innan min diagnos blev nedskriven så hade jag haft en ätstörning väldigt, väldigt länge. Precis lika väl som jag står fast förankrad vid tanken om att hälsa inte syns, utan det känns, så tror jag att ohälsa inte syns den heller. Det dröjde flera månader efter att min diagnos hade blivit deffinitiv som jag blev underviktig. När jag fick min diagnos var jag "normal"viktig i allra högsta grad. Jag tror mitt BMI låg kring 20-21. Månaderna med behandling medan jag var normalviktig kändes mer eller mindre meningslösa. Det kändes inte som någon tog min ätstörning på allvar eftersom jag inte såg sjukt ut, ibland tvivlade jag själv. Jag kan mycket väl tänka mig att känslan av att inte riktigt bli tagen på allvar stärkte mitt kämpande till en ytterligare viktnedgång. Första viktraset visade sig i en nedgång på 6,5 kg under 3 veckor. Jag har mycket svårt att minnas vad som hände då, allt är mycket suddigt. Efter viktraset fortsatte jag ned, ned, och ned. Inte lika snabbt. Men ändå ned. Från underviktig, till extremt underviktig tog nåra månader. Jag erkände vid ett tillfälle att jag började bli nöjd, vilket ändå är ganska sällsynt bland annorektiker. Det hemska med det var att det var i samband med att jag såg mina deffinierade revben. Jag ville att dom skulle synas mer, men jag kunde ändå erkänna mig lite nöjd. En nöjd annorektiker, det rimmar inte skönt.
Sömnlösa och ångestfyllda nätter kunde jag dämpa ångesten genom att känna på mina revben och beniga, hårda, seniga armar och ben. Förutom svält och Halcion var ätstörningens följder det enda som kunde dämpa ångesten. När jag kände mig svag fick jag bekräftelse från ätstörningen. När jag inte åt, tränade extremt hårt, kräktes, eller liknande blev jag nästan euforisk. Jag utvann på något sätt energi ur de sjuka tillfällenna. Att träna sjukt hårt i 2 timmar, gjorde att jag orkade träna 2 timmar till utan mat. Väl hemma spenderades timmar framför spegeln.
Jag kommer ur en ätstörning, kastad direkt in på verkliga livet igen. Ätstörningen tog så stor plats inom mig att jag inte minns mina gamla värderingar, prioriteringar, eller huvud taget syn på livet. Jag börjar från skratch. Let's do this. Som en klok och beundrandsvärd kvinna brukar skriva, den enda gången det är lämpligt att backa, är när man tar sats.
Har inga bilder från när jag vägde som minst. Men dessa var innan mitt sista viktras från 47 till 42.3 kg.
47 kg
49 kg
48 kg
En kille och mina lår
Pappa äter alltid sushi. Jag drömde om en kille här om natten jag dejtade förr, som jag var förskräckligt kär i. Han var något av det snyggaste jag någonsin sett i verkligheten, vilket jag fortfarande tycker. I drömmen var jag och han på sushi-stället där pappa alltid äter. Den japanska sushikocken med det krampaktiga leendet tillagade han jag dejtade. Min kille blev sushi. Synd, för jag var ju så sugen på kyckling. Jag tror det betyder att vi inte passar, och att vi inte borde vara tillsammans. Han har blivit rått tillagad, vilket beskriver hans förhållningssätt till mig. Hoppas han trivs med sin nya tjej, som har hälften så små lår som mig, och hälften så små tuttar som mig. Alltså hälften så lite kvinna som mig. (Säger man som mig, eller som jag? Är alltid lika förvirrad) Mina stora lår möjliggör för mig att stå stadigt på jorden, vilket skiljer mig från många andra tjejer. Det var kanske det du såg, mina stora lår, som du aldrig någonsin skulle kunna styra över.
God kväll undersåtar
Idag: Intensiv, rätt rolig, ständigt proppmätt, träningssugen men sliten i kroppen på samma gång. Konstig känsla, minst sagt. Men imorgon är det BodyAttack!! Längtar som tusan!!!
Just nu: dricker ännu ett suspekt te med smak av körsbär och mandelmassa. Synd bara att jag inte gillar något av dem i verkligheten. Köpte en te-smak som skulle smaka grädde och rabarber. Smakade varmt avloppsvatten. Nästan rätt då, förutom smaken.
Är snygg och sexig på bilderna så ni vet. Vadå, någon som tycker jag börjat få svullna kinder? Aha.
Gårdagelito
Var igår på ett träningskonvent i Linköping med flera helt gudomliga instruktörer. Det var grymt kul! Dansade 2 timmar tillsammans med Tobias Karlsson. Vilken man, vilken människa. Han verkar god. Sen dansade jag house med världens skönaste människa, Shipy, samt hans fru Dominique. Också helt bedårande människor, följt av både en och två andra fantastiska (slut på adjektiv nu) instruktörer; Oscar Jöback, och Cecilia Gustafsson. Oscar Jöback fick mig fullständigt att tappa koncentrationen på grund av hans teknik i allt han gjorde. Kan låta fjantigt och klyschigt, men det är på sanning. Ni skulle förstått om ni var där, och ni som var där förstår. Efter fyra timmars dansande samt en mycket annorlunda smakande lunch, var det också dags för afropower. Det var den bästa afroklassen jag varit på, sett på, någonsin. Efter söndagen är jag helt överväldigad och jag har mycket svårt att ta in allting. Önskade att allt istället var utspritt under flera dagar, så jag kunde tagit in allt på ett rättvist sätt. Som den bortskämda snorunge jag är önskar jag alltid att saker vore annorlunda, trotts att det redan är helt fantastiskt.
