Jag kommer ur en ätstörning, kastad direkt in på verkliga livet igen. Igen. Smaka på det. Igen, det måste ju betyda att jag någon gång sett på livet ur en helt annan synvinkel, och att jag under en tid inte varit en del av verkligheten. Det stämmer. Att ha en ätstörning av den typen jag hade innebär att totalt tappa verklighetsuppfattning.

 

Innan min diagnos blev nedskriven så hade jag haft en ätstörning väldigt, väldigt länge. Precis lika väl som jag står fast förankrad vid tanken om att hälsa inte syns, utan det känns, så tror jag att ohälsa inte syns den heller. Det dröjde flera månader efter att min diagnos hade blivit deffinitiv som jag blev underviktig. När jag fick min diagnos var jag "normal"viktig i allra högsta grad. Jag tror mitt BMI låg kring 20-21. Månaderna med behandling medan jag var normalviktig kändes mer eller mindre meningslösa. Det kändes inte som någon tog min ätstörning på allvar eftersom jag inte såg sjukt ut, ibland tvivlade jag själv. Jag kan mycket väl tänka mig att känslan av att inte riktigt bli tagen på allvar stärkte mitt kämpande till en ytterligare viktnedgång. Första viktraset visade sig i en nedgång på 6,5 kg under 3 veckor. Jag har mycket svårt att minnas vad som hände då, allt är mycket suddigt. Efter viktraset fortsatte jag ned, ned, och ned. Inte lika snabbt. Men ändå ned. Från underviktig, till extremt underviktig tog nåra månader. Jag erkände vid ett tillfälle att jag började bli nöjd, vilket ändå är ganska sällsynt bland annorektiker. Det hemska med det var att det var i samband med att jag såg mina deffinierade revben. Jag ville att dom skulle synas mer, men jag kunde ändå erkänna mig lite nöjd. En nöjd annorektiker, det rimmar inte skönt.

 

Sömnlösa och ångestfyllda nätter kunde jag dämpa ångesten genom att känna på mina revben och beniga, hårda, seniga armar och ben. Förutom svält och Halcion var ätstörningens följder det enda som kunde dämpa ångesten. När jag kände mig svag fick jag bekräftelse från ätstörningen. När jag inte åt, tränade extremt hårt, kräktes, eller liknande blev jag nästan euforisk. Jag utvann på något sätt energi ur de sjuka tillfällenna. Att träna sjukt hårt i 2 timmar, gjorde att jag orkade träna 2 timmar till utan mat. Väl hemma spenderades timmar framför spegeln. 

 

Jag kommer ur en ätstörning, kastad direkt in på verkliga livet igen. Ätstörningen tog så stor plats inom mig att jag inte minns mina gamla värderingar, prioriteringar, eller huvud taget syn på livet. Jag börjar från skratch. Let's do this. Som en klok och beundrandsvärd kvinna brukar skriva, den enda gången det är lämpligt att backa, är när man tar sats. 

 

Har inga bilder från när jag vägde som minst. Men dessa var innan mitt sista viktras från 47 till 42.3 kg. 

 

                                                               47 kg

48 kg