Det känns lite som att jag är mitt i en mellanfas. Jag förstod precis, faktiskt i skrivandets stund att allt som kommer att hända är bara det som jag får att hända. Inget jobb kommer skicka ett höstbrev och berätta att "vi ses i aulan den 20e augusti, det riktiga schemat börjar den 24e". Jag räknar inte längre med nåra mjukstarter i aulor eller omotiverande föreläsningar. Allt som jag väljer kommer jag göra med helt egen eftertanke, utan lagar eller speciella ordningar. Jag gör som jag vill så länge lagen räcker (kanske lite än så, till och med). Tiden ger mig utrymme att börja må ännu bättre. Det går inte snabbt, men det går deffinitivt. Det är kul och ibland får jag ett rus, jag skrattar och ler mycket oftare. Jag älskar det, och jag kan beundra mig själv för den resan jag är på, vart jag kommit. Jag klappar mig själv på axeln alldeles lagom hårt, utan att göra mig illa.