Amen EN bulle kan du ta!
Under min barndom åts det inte mycket godis, chips eller liknande. Mig veterligen köptes det aldrig hem, och därför åts det inte. Det var vid särskilda tillfällen popcorn kunde efterfrågas, och det var aldrig några konstigheter med att äta det man blev bjuden på när det var kalas. Men lite senare började jag likt de flesta hitta in i nya lite mer egna vanor än tidigare. Jag började äta en hel del godis och diverse onyttigheter på eget insiativ. Detta fortlöpte ända tills min ätstörning fullkomligt skakade om hela min syn på ätbart eller inte ätbart. Inget socker, inget salt (skinka 1% var dock okej), så låg fetthalt och kalorihalt som möjligt, aldrig sås, inget mjöl. Jag levde på grönsaker, frukt, minikeso, lättyoghurt, kyckling och vit fisk. Efter ett tag togs många grönsaker bort. Allt som gav mig över 50 kalorier per 100g uteslöts. Frukt ratades helt på "slutet". Snacks eller saker som ansågs onyttigt var = gift för mig.
Idag har jag definitivt breddat min lista av råvaror jag gillar och minskat på listan av råvaror jag undviker. Jag har bytt namn från "FÖRBJUDET" till "undvik helst, om det går". Godis, chips, kakor, undviker jag helt och hållet fortfarande, likaså mättat fett och snabba kolhydrater. Folk berättar gärna för mig att jag minsann ska slappna av och ta EN bulle, lite chips, eller vad som nu finns framdukat. Om jag skulle vilja eller bli sugen är jag helt mogen för att ångestfritt äta vad jag helst behagar i gommen. Varför ska jag byta ut mitt näringsrika mellanmål till några kakor? På träningen 2 timmar senare kommer jag må SÅ dåligt av att laddat upp med en sådan sockerchock. Allra främst på grund av att jag har diabetes, men också av alla andra uppenbara själ.
Många tror att jag har valt den här livsstilen pga något kvarliggande efter min ätstörning. Det är halvsant. Det är min vilja så långt bort från anorexin som möjligt som får mig att agera såhär. Jag vill ju bli så stark som möjligt, för att på något sätt gottgöra vad som en gång gjorts. Och jag vet inte hur era kroppar är, men jag kan inte få mina muskler att mirakelväxa genom en bulle till mellanmål och soffläge istället för träning. Folk har ofta väldigt svårt att acceptera det faktum att jag är inte sugen, och jag vill inte, och jag längtar inte efter bullar och kakor. Jag gör detta för min fortsatta hälsa. Det är ovanligt att människor förstår det argumentet. Däremot förstår folk direkt när jag nämner min diabetes, vilken anledning utgör precis samma orsak som tidigare till varför jag inte borde äta sån typ av "mat".
Jag väljer absolut inte den lätta vägen ur ätstörningen. Eftersom träningen var en del av min ätstörning, är det såklart svårare att bryta sjuka vanor. Det kan hända att jag gjort ätstörningen mer långlivad än nödvändigt, men jag gör det på mitt sätt så jag blir nöjd i slutändan. Ett sådant beslut ska man aldrig ta på egen hand när man fortfarande är i det akutsjuka läget, när perceptionsförmågan fortfarande är kraftigt skev. Men eftersom jag är utskriven och dessutom myndig har jag helt fria händer till självvård, eller vad jag nu ska kalla det.
Summa summarum av alltsamman. Man vet bäst själv. I tanken har man alltid fria tyglar. Har du en vision om hur du ska nå dit, låt inga ovetande eller oförstående påverka din hälsa. Kör på det du tror, eller kanske till och med vet. Det handlar om dig, det viktigaste du har.
Kommentarer
Trackback
