Mina tårar börjar forsa och fortsätter klippet genom. Det börjar när Klara Zimmergren berättar att var femte 7-åring vill vara smalare. Jag tänker mycket på ätstörningar, främst tjejer som mår dåligt utan att veta om deras sjukdom. Tjejer som vet att dom är sjuka, men då ätstörningen blivit för stor att hon är utom hopp. Familjer runtomkring som hjälplöst försöker förstå medan anorexin bara hatar allt gott. Hur familj och vänner inte vet vad dom ska ta sig till längre, och bara ger upp i orkeslöshet. Tar avstånd, skriker, gråter, säger fula saker, gör slut, och säger upp kontakten. Ätstörningen blir större i takt med att personen blir allt mer ensam. Jag skulle kunna skriva oavbrutet i timmar om hur det är kring en ätstörning, ur alla inblandades perspektiv. 

 

Så fort någon annan sätter ord på mina tankar hugger det till inom mig. Jag blir utom mig av lycka att sånt här anordnas, samtidigt som det skär inom mig då jag inser min maktlöshet. Jag känner så starkt för andra människor med ätstörningar. Ätstörningar är det värsta jag vet. Den omfattar alla hemska ting i världen. Hat, döden, och smärta. Det är som en drog man aldrig valt att ta, och blir beroende. Likt en heroinist får anorexin människor att gång på gång ta ett steg närmare döden. Liksaså den med bulimi, ortorexi eller UNS. 

 

Mitt i all denna jävla skit finns det hopp. Jag tror att det finns möjlighet till förändring om majoriteten är beredda att välja, våga, och ta striden. Varje jävla gång.